Lydia vardt utom sig af förtjusning och hade bestämdt sprungit ned i släden, om icke tant på det häftigaste satt sig däremot.
»Men hvad skall löjtnanten säga?» klagade Lydia.
Löjtnanten satt där nere och blickade svårmodigt upp till högre rymder, till oss, där vi stodo i fönstret och gjorde beklagande åtbörder ända till dess tant kom och sade, att detta icke passade sig. Men just då fingo vi sigte på kunglig sektern som skulle köra för Gunhild. Han såg ännu bedröfligare ut än löjtnanten, men hade bak på släden en karl som höll ett litet paraply öfver honom. Hästarne ville ej fortsätta. De stannade midt på gatan, ruskade på sina drypande hufvuden. Omnibusen skulle fara förbi, men kom ej fram för de båda slädarne. Det vardt ett rysligt krångel och hiskeliga svordomar. Fastän det hällregnade, så uppstod folksamling. I Stockholm uppstår alltid folksamling. Man gapskrattade åt slädpartiet.
Vi viste icke, om vi skulle skratta eller gråta. Slutligen bestämde jag mig för det förra, och själfva Gunhild, som dock är mycket känslosam, kunde icke hålla till baka sitt skratt, när hon såg på kunglig sektern som satt och ryckte i tömmarne, medan karlen höll blott ena sidan af paraplyet öfver den illa tilltygade eleganten. Han slokade lika mycket som slädnätet, och detta såg ut som en våt trasa.
De hade dock infunnit sig, desse riddersmän. Men hvar höll min bankir hus?
»Herr Z. är alt för praktisk för att ge sig ut i sådant väder,» förklarade onkel.
Emellertid lyckades de båda herrarne slutligen komma ur slädarne och presenterade sig uppe hos oss. Vi öfverlade om hvad som vore att göra. Man kom
