men i sin oskadlighet ännu aldrig kommit förargelse å stad. I den matsalen äter man alldeles orimligt för ett ganska rimligt pris, källa till utländingars pyramidaliska förvåning, och man skiljes därifrån med saknad.
Detta är på dagen. Kommer man dit nattetid och önskar ligga öfver samt på förhand gjort sig försäkrad om rum, finner man också det i ordning. Sängen är god, åt minstone för att vara i Sverige, där man visserligen börjat göra några aktningsvärda försök i den vägen, men visst icke öfver alt ännu lyckats hitta på hvad som verkligen fordras för ett fullt bekvämt hviloläger. Pelle Ödman, den glade skildraren, skref en gång, för några år sedan, följande sanning:
»De gamle egypterne brukade ställa likkistor på middagsbordet för att påminna sig sin dödlighet; men vi svenskar gå ännu längre: vi ställa dem i våra sofkamrar, lägga oss i dem om nätterna och kalla dem — sängar!»
I Falköpings järnvägshotell är bruket kanske ej fullt så egyptosvenskt, och man skulle därför kunna sofva rätt godt där, om det icke funnes en bottenvåning, ett litet bihang till dessa rum för resande, eller kanske det är hufvudsak.
Man kommer till hotellet en höstafton, går till hvila och är färdig att somna, då sång och harpolek höras från våningen inunder. Det är en sopran med harpa, en förtvifladt skarp sopran, som sjunger en tysk visa på några och tjugu strofer. Efter sopranen följer en bas, en tjock och bockdrillande bas, som sjunger en ännu längre visa, lika tysk. Men därpå komma många basar på en gång, och hvar och en sjunger sin egen visa efter sin egen mindre behagliga melodi:
Der Sängerkrieg in Falköping (Ranten).
