»I programmet är det dimma, så mycket vet jag,» säger hr Pettersson.
Han går in på krogen vid Ålkistan för att späja. Där fans dimman, och hon fortfor där hela dagen.
Midt uti dimman kom den underrättelsen, att general Björnstjerna redan lidit nederlag på Ladugårdsgärdet och att prins Oskar förföljde honom ut på Drottning Kristinas väg.
»Och jag som inte är med!» utropade stockholmsherrn med ängsligt uttryck och ilade till baka till Roslagstull och Bellevue. Han kom ty värr för sent, äfven dit. En ytterligare träffning hade egt rum. Skotten hade han haft nöjet höra på vägen, men krutröken var redan skingrad när han kom fram. General Björnstjerna var ännu en gång slagen.
»Det är otur för mig,» sade hr Pettersson och skyndade öfver Bellevue rakt ned på Stallmästaregården, in i värdshussalen, där han begärde tre biffstekar och en half butelj porter.
»Sjön suger,» sade han och blickade ut åt Brunnsviken.
Han hade hoppats att på värdshuset få träffa hela den segrande hären, men såg där icke till en enda krigsman. Däremot träffade han flere andra herrar Pettersson, idel bekanta från Stockholm, hvilka också gifvit sig ut i krig och som omtalade, att äfven fruarna följt med och dels hjälpte till med att se på, huru pontoniererne bygde broar, dels drucko kaffe i Hagaparken samt sedan skulle träffa herrarne vid en liten sexa i Solnaskogen.
»Fältlifvet har ändå sina behag, säga hvad man vill,» yttrade herrarne och begärde in några buteljer punsch samt ett par dussin tutingar.
»Pang! Nu smäller det! Ska’ vi inte gå och se när
