för att vara med på den stora balen i anledning af östra stambanans invigning.
»Odrägligt!» tillade fru Z., f. d. fröken Julia. »Tacka vet jag i England, där kan man åka tio svenska mil i timmen. Där kan det vara roligt att åka.»
»Skall man då aldrig få större hastighet på våra järnvägar?» sporde fru Y. med förtrytelse och vände sig till en gammal herre, gamle patron X., fruarnas egen far, som satt och nickade i ena vagnshörnet.
»Det måste vi ha,» utropade den gamle herrn, som kände sig riktigt vaken och lifvad, så snart man kom in på det kapitlet. »Tolf mil i timmen vore väl inte för mycket i vår tid. Men framför alt måste vi ha flere järnvägar. Hvart skall det taga vägen med endast dessa stambanor och dessa enskilda banor, några fattiga tjog bolag bara? Här måste göras något som räcker till. Det finnes ej något land som så väl egnar sig för ett tätt järnvägsnät som just vårt Sverige. Vi skola hafva hufvudbanor, bibanor, tvärbanor, långa banor och korta banor öfver alt. Hvar enda torpare skall ha sin lilla torpbana som står i förbindelse med herrgårdsbanan, hvilken står i samband med någon af de riktigt stora banorna. Först då kan det löna mödan att tala om vårt järnvägssystem. Som hvar människa vet, så är jag med i sju järnvägsbolag, och just nu är jag färdig att slunga ut aktieteckningen till det åttonde. Jag hoppas hinna med det nionde och tionde, kanske dussinet fullt, för si jag är väl inte så lastgammal häller.»
Så förändras åsigterna på ett par årtionden. Liksom med järnvägarne i Sverige, har det gått med spårvägarne i Stockholm. Det har åt minstone börjat att gå något ditåt. Det är ej så lång tid sedan man i
