Efter tromännen komma trotjänarne. Den lägsta graden bland dessa innehafva underlöjtnanter vid icke-rangregementen, bataljonspredikanter, postmästare, tullinspektorer, fängelsedirektörer och telegrafkommissarier. Med dem och deras vederlikar slutar rangordningen. Men genom särskilda kungliga reskript — märk väl — hafva åt vissa tjänstemän uttryckligen tillagts rang näst efter underlöjtnanter. Det är icke mycket fint, men det är dock före fanjunkare. Ibland denna nästan pariaklass finnas kamreraren vid öfverståthållareämbetet i kronouppbördsärenden, regementshästläkare, regementskommissarier, vice auditörer, länsnotarier och länsbokhållare samt — rådmän och magistratssekreterare i Göteborg.
Hufvudstaden har således en väsentlig fördel framför Göteborg, fastän det sist nämda skryter med sitt ypperliga läge, sin utmärkta porter, sin fina börs, sitt glada Lorensberg, sina Dicksöner och sin kommunalanda. En rådman i Stockholm är lika förnäm som en hofjunkare och en kammarpage, men en rådman i Göteborg har rang först där rangordningen redan slutat.
Någon tvist om de två städernas företräden bör således aldrig komma i fråga. Men det är kanske icke alla som veta detta, utan lefva i okunnighetens mörker. Det vore därför af icke ringa vigt, att rangordningens heliga föreskrifter inskärptes hos den uppväxande ungdomen, hvilken i annat fall kan glömma eller rakt af icke veta, att vi hafva mandariner af olika klasser — en samhällsvådlig glömska, en riksförderflig ovetenhet, som kan leda till socialism, kommunism, nihilism och mera sådant.
Äfven på detta område finnes en kvinnofråga som förtjänar att studeras så väl af ungdom som f. d.
