vid de trånga gatorna i det inre af staden eller vid Drottninggatan och Regeringsgatan, i fall det skulle vara riktigt fint, ty de gatorna voro ej då ännu helt och hållet upptagna af handelsbodar. Dessa funnos visserligen i bottenvåningarne, men de öfre våningarne voro bostadslägenheter.»
Framtidsungdomen afhör detta med stor förvåning och kan icke fatta, hur man kunde bo vid så trånga gator, och förvåningen stiger, när det omtalas, att Stockholm då icke ännu hade något ordentligt kloaksystem, att orenlighetsvattnet flöt i öppna rännstenar samt att gaturenhållningen fann sig i ursprunglighetens tillstånd, att det var långt flere krogar än lånbibliotek och läserum samt alt annat i samma förhållande.
»Och man kunde likväl lefva i en sådan stad!» utropa det tjugonde århundradets nya medborgare och medborgarinnor.
»Ja, man klagade aldrig. Det ansågs åt minstone inte höra till god ton, i fall man lät höra några klagoljud. För öfrigt hade man fullt upp med nöjen, spektakel i oändlighet, musik öfver alt, och punschen flöt i väldiga floder. Om det inte alltid var bröd och skådespel, så var det åt minstone starka våtvaror och skådespel. Å, det lär nog hafva varit en glad tid.»
»Men samfärdseln underhölls väl då endast med apostlahästarne, när man ej kunde fara på sjön?»
»Å nej, man hade en omnibus, som knogade mellan Kungsbacken och Slussen, och det var nog en god kroppsrörelse både för människor och hästar. Och så hade man åkardroskor, som visade ett stort framsteg mot under den tid som låg ännu längre till baka. De flesta af dessa droskor voro öppna och utan fotsack, men stundom ganska snygga, i fall de borstades.
