badhusen i skärgården och skölja stränderna rena till dess sommarmänniskorna komma för att bo »på landet», hvilket ofta vill säga på en liten klippa midt i sjön med strömmingarne till grannar och måsarne till umgängesvänner så länge sommaren räcker.
»När komma de?» fråga måsarne, som visa sig mycket intresserade för vännerna från hufvudstaden.
»Det dröjer inte länge», svarar vågen. »Jag har redan hjälpt fram en och annan ångbåt.»
»Då tro vi, att vi hålla oss undan», säga strömmingarne, »ty annars gäller det våra nackar. Med måsarne kunna vi nog reda oss, men värre är det med hufvudstadens pimplare.»
Så är det att vara känd som väldig fiskare.
Och strömmingarne vilja göra upp frakt med vågen, att hon skall föra dem långt ut i sjön, hälst bortom Sandhamn, men vågen kilar undan, och strömmingarne försöka sin lycka hos hennes många efterträdare. Huru det går, får man väl veta, när man kommer ut för att pimpla sin strömming.
Emellertid sitter hr Mörk i Strömparterren och smuttar på en toddy, också mörk förstås.
»I morgon få vi nog oväder», säger han. »Usch, hvad det kommer att regna, och kallt blir det. Ja, ja, vi kunna nog få så också .... Se på den der token Munter, som ger sig af ut till Djurgården i dammet. Och så fulla ångsluparne äro. Nå, nå, de törna väl emot under Skeppsholmsbron. Då vill jag just se min kära Munter. Hvad gör han för öfrigt på Djurgården? Han far naturligtvis bara dit för att förstöra pengar och rikta Davidson. Nej, jag tackar .... Vaktmästare! Ge mig en toddy till!»
