Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
I FOYERN.

finaste glacéhandskar vifta de mest uppmuntrande viftningar med de präktigaste solfjädrar.

Ack ja, hvarför äro vi icke tenorer, hela sällskapet? Då vore det en glädje att lefva. Men nu! ... Nu ögnar allmänheten kanske i största hast genom hvad vi stackars författare skrifva, så vida vi ens komma så långt, och sedan slänger allmänheten bladet eller boken föraktligt ifrån sig och utropar:

»Det är grufligt hvad den där är tråkig!»


——————