alt för tyst under några veckor. Måtte det icke tyda på några ryska sträfvanden!
Ej häller har man hört talas om några »arbetarfester», tillstälda af arbetsgifvare. Ännu för ett år sedan fick man ofta erfara, att skomakarmästaren den och den eller skräddarmästaren den och den eller snickaren eller hvad det var för en mästare — hälst kallas han naturligtvis »fabrikör» — stält till en fest för sina arbetare, hvarvid »fabrikören» hållit ett tal och den långa raden af skålar slutats med en af verkgesällen — nyare läsart: verkmästaren — i ett »anslående tal föreslagen skål för festens ädle tillställare».
Alt det där skulle naturligtvis in i tidningarna, ty det borde göras kändt från Stockholm till Ystad och från Ystad till Haparanda.
»Anfäkta, står det inte nu en hel lång historia om Kalle Petterssons sexa i går för sina gesäller!» utropade Janne Pettersson en morgon, då han läste tidningarna, och han började grubbla öfver möjligheten att själf komma i samma ställning. Det kunde ej gå för sig att vara sämre än yrkesbrodern.
»Mor, om vi skulle bjuda Andersson och Lundström på en sexa i kväll?»
Det vardt följden af mästarens-fabrikörens grubblande.
Det gick mor in på. Andersson och Lundström, hr Petterssons »talrika arbetare», bjödos på sexa, och Isidor och Fabian, de bägge lärgossarne, fingo också vara med, d. v. s. att de fingo öfverlefvorna. Lärgossarne heta nu mer icke Anders och Erik, utan något i den nyss nämda stilen, men de få icke därför mer än kvarlefvorna.
Hr Pettersson höll ett tal för sina »talrika arbetare»,
