frukost, sade jag ofta, sedan jag kastat en blick på teaterannonserna:
Ack, i kväll ge de Hugenotterna! Då skola vi väl gå dit, kära Karl?
Men hvad svarade han? Jo, han hade så mycket att göra i utskottet, att han måste tillbringa aftonen med att läsa betänkanden, utlåtanden, memorialer och gud vet hvad alt det där kallas.
Jag frågade honom då, om han ej ville göra en liten lustvandring med mig på morgonen. Det är så roligt att gå ut i Stockholm på morgnarne. Men då skulle han genast upp i utskottet. De hade sammankomst klockan tio redan.
Nå, bjuder du mig ut på Hasselbacken till middagen? frågade jag. Hasselbacken är min förtjusning. Nej, han kunde inte komma från utskottet förr än mycket sent, och då skulle han gå på en politisk middag eller en liten öfverläggning mellan skål och vägg.
På eftermiddagen hade han en annan sammankomst för att förbereda en fråga till morgondagens utskott, och på kvällen skulle han, som sagdt, arbeta hemma, alt för utskottet. Jag hörde ej annat än »utskott» och »utskott».
Så förflöt dag efter dag. Det var endast onsdag och lördag som min man hade något ledigare, ty då var det plenum, d. v. s. att han satt både förmiddag och eftermiddag i kammaren och ofta äfven långt in på nätterna.
Jag hade ohyggligt tråkigt bara för att min man hörde eller ansågs höra till majoriteten. Men nästa riksdag hade majoriteten ej mer förtroende för min man. Jag hade af hat till denna majoritet, som tog min man från mig, förmått honom att uppträda själfständigt i utskottet, och, ser du, de själfständiga komma sedan aldrig
