uppfylt sin pligt, men klämmer ännu en gång, två, tre gånger kanske på den ödesdigra knappen. Alt utan verkan.
Omröstningen kan ej längre uppskjutas, utan måste företagas af de få närvarande lagstiftarne. Följden kan man lätt tänka sig. Fosterlandets öden kunna få en föga behaglig vändning.
⁎
Så går en riksdag än från oss bort och kommer
icke mer. Hvilken saknad efter våra riksdagsmän på
Rydberg och i Grand Hôtel samt på Hasselbacken, där
så många glada riksdagsärenden afgjorts, för att icke
tala om det nu mer europeiskt namnkunniga »Hôtel
Freden»!
Man har hört så mycket talas om en viss märkvärdig sammankomst på Hotell Freden eller, såsom namnet ursprungligen är, »Gyllene Freden». Flera tidningar hafva berättat vidt och bredt därom; man och man emellan har ännu mer afhandlats; förfrågningar hafva ingått; bref hafva växlats. Ryktet var ofantligt verksamt och hade fullt upp att göra en hel vecka eller mycket längre. Huru hänger det egentligen i hop med »sammansvärjningen på Freden en vårkväll anno 76»?
Jo, därom kunna vi upplysa. Vi hafva det från säker hand. Det var en dag, då vårsolen sken mer än vanligt på Riddarholmen och vårkylan kändes mindre än vanligt skarp. Det lockade till en liten utflygt.
»Vi skola ha oss en glad middag», sade en glad medlem af den visst icke öfverdrifvet glada Första kammaren.
»På Grand Hôtel?» invände en annan medlem.
»Ingalunda!» utropade den förste talaren. »Där ha
