men något mindre brokigt och mera enstämmigt kunde det väl vara än hvad fallet är, när landet icke har sorg.
De senare åren hafva kommit med matta färger såsom »modefärg». Det är just ej häller det som kan önskas, fastän det onekligen är kanske något mindre osmakligt än bjärta skiftningar. I synnerhet är den s. k. couleur de crème en högst fadd färg, och man löper ständigt fara att tänka på bristande renlighet hos den person som nyttjar så färgade band, kragar o. s. v. Det ser smutsigt och pjaskigt ut.
Kan det smutsiga och pjaskiga någonsin adlas genom att det får namn, heder och värdighet af »modernt»? Hvarför kunna fruntimmer ej med sin stora uppfinningsförmåga och sin ofta ganska rena smak hitta på klara färger, som ej äro bjärta, utan att därför öfvergå till motsatsen och förfalla i det fadda?
Trots de »modererade färgerna» och den herskande couleur de crème, är vår fruntimmersverld i andra dagar än den offentliga sorgdrägtens ett »rapsodiskt aggregat» af mot hvar andra svärande, sins emellan trätande färgskiftningar, liksom samma verld, oaktadt de framtill snäfva och baktill med uppblåsta tillsatser utstyrda kjortlarne, som nu äro så allmänna, likväl är alt för mångfaldigt olik i sina medlemmars klädsel.
Månne detta icke till allmänt gagn kunde ändras? Vore det alldeles omöjligt, att kvinnor kunde få en lika klassutjämnande drägt som karlarne redan ega? Det ser fortfarande mörkt ut, svara vi, ehuru vi önska, att vi kunde säga motsatsen.
——————
