»Ett stadsbud? Nå ja, det är sant, den största sparsamhet måste iakttagas. Ge hit brefvet!»
»Är herrn sjuk? Herrn darrar så grufligt. Skall jag ropa på frun?»
»Hvad pratar Kristin? . . . Ge hit brefvet, säger jag. Ingen kan undgå sitt öde . . . hm, hm!»
Han läser:
»Bäste bror! Det är så kusligt väder i dag. Vi hade nästan tänkt fara ut till Hasselbacken, men stanna hemma, och som jag längtar efter ett parti, kunde du gärna ta familjen med dig och komma hit i afton. Jag har bedt ett par andra bekanta också. Du får icke säga nej.»
»Nej, jag säger visst inte nej . . . Uff! Jag fick mig ett svettbad. Jag trodde, att det gälde något helt annat än ett oskyldigt parti . . . Ja, visst komma vi. Hälsa fabrikören och tacka så mycket . . . Säg åt frun, att vi äro bortbjudna. . . . Aha, där är du, min gumma. Du kan aldrig tänka dig, huru rädd jag vardt, då ett stadsbud kom och sökte mig.»
»Så enfaldig du är. Inte skickar man stadsbud med räkningar.»
»Det är visst fråga om räkningar nu . . . möjligtvis efterräkningar. Jag var ju rädd för att man skulle tvinga mig att ta emot finansportföljen.»
»Hu då, så du fantiserar!»
Scenen upprepades öfver alt i Stockholm, kanske äfven i Göteborg och Åmål.
——————
