verldserfarenhet och lefnadsvett åt minstone, så obillig, att hon kunde fordra, det värdshusvärdarne skulle betala sina medhjälpare? Det kunna de stackars värdarne icke komma ut med. Drickspenningssystemet är ett af vår tids samhälleliga framsteg, som i ganska aktningsvärd mån utjämnar för öfrigt ojämna förhållanden.
Men systemet är ännu icke särdeles utveckladt. Ännu betala bodegarne själfva sina biträden, men dessa biträden böra naturligtvis icke lönas af sina husbönder, utan af bodarnes kunder. Då man köper ett skålpund socker, ett par alnar tyg, en bok, en sill o. s. v., bör man gifva drickspengar åt handelsbiträdena och icke öfverlemna dessas underhåll åt patronerna. Detta är ju lika klart som att uppassarne lönas med drickspengar från kunderna. Då man betalar 10 öre på en ångslup för öfverfart till Djurgården, gifver man dess utom ett par öre åt »ångslups-Kalle». Man gör det icke nu, men man kommer att göra det, då en sund statsekonomis grundsatser hunnit göra sig gällande.
Hvarför har man i allmänhet tagit bort »sportlerna» åt statens tjänstemän? Det är ett misstag som måste rättas ju förr dess hällre. Den gamla sportula var en förträfflig sak. Det var egentligen en liten korg, hvari mat utdelades i Roma till patriciernas klienter och som sedan kom att betyda en laglig bi-inkomst af ett ämbete. Den inkomsten har nu mer nästan försvunnit, men kommer, när systemet hunnit utvecklas, otvifvelaktigt att åter införas och ej längre som en biinkomst, utan som hela den intägt, af hvilken statens tjänstemän skola lefva. Hvilken minskning i statsutgifterna skall det ej medföra! Huru lätt varder ej hela statsregleringen! Huru mycket mindre bråkiga varda icke våra riksdagar!
⁎
