någon skada, hälde mycket försigtigt några tunga droppar i bilinervattnet, smakade och smackade.
»Å, du är odräglig!» förklarade frun. »Men jag kan aldrig tro, att Stockholms stadsfullmäktige kunna vara så glömska af sin pligt mot det samhälle som valt och omvalt dem så många gånger, att de höja skatten ända till femton kronor, äfven om riksdag och kunglig maj:t gifvit dem tillåtelse till det.»
»Jo, det kan du lita på,» menade herrn och gaf litet starkare färg åt bilinervattnet. »Som du vet, är jag inte medlem af beredningsutskottet och hvad som där sker, sker tyst — alt stort sker tyst — men jag har mina kanaler och vet bestämdt, att utskottet redan för flere veckor sedan beslutit att hos stadsfullmäktige förorda de 15 kronorna i hundskatt. Så står det till.»
Ja, så står det verkligen till. Hr P. har rätt. Hans kanaler äro tillförlitliga. Det hafva våra lika tillförlitliga kanaler låtit oss veta. Femton kronor för hvarje stockholmshund, det har beredningsutskottet sagt.
»Tänker du betala en sådan skatt för vår lilla Prisse?» frågade fru P. sin man.
»Tänker så f-n häller,» var hr P:s korta och tydliga svar.
»Det är rätt, Karl Johan,» sade frun. »Du gör skattevägran, och det gör alt hederligt folk. Låt oss sätta hårdt mot hårdt!»
Och hon steg upp från rörstolen och slog sig ned på den hårda träbänken. Hon är en beslutsam kvinna.
»Nej, Sofi lilla, jag är ingen revolutionär,» förklarade hr P. »Jag gör ingen skattevägran, men jag gör af med Prisse.»
Fru P. rusade upp från bänken, fick tag i lilla Prisse, som gick och rotade bland blommorna,
