något sådant af den finare sorten har visat sig mycket, mycket mindre undergifven. Inom den delen har förnummits ganska mycket knot öfver det stegrade priset på »bränvinsbord». Kamrer X., kunglig sekter Y. och löjtnant Z. hafva svurit på att aldrig mer ens se åt det håll där bränvinsbordet står.
»Vi skola göra som nordamerikanarne 1773», sade kamrern i måndags.
»Och slå alt bränvin i Norrström?» frågade en af hans vänner.
»Hm! Inte just det kanske, men hårdnackadt afhålla oss från all förtäring af den drycken, då vi varda så oförskämdt beskattade.»
»Vi skola följa norditalienarnes föredöme under det österrikiska väldet», förklarade kunglig sektern. »De rökte icke de österrikiska monopolcigarrerna. Vi smaka inte på bränvinsutskänkningsbolagets våtvaror. Låt oss vara fasta!»
Men kamrern, kunglig sektern och löjtnanten taga in några buteljer vin till sin middag, dricka ett halft dussin likörer på sitt kaffe och skiljas ej förrän de tömt åt minstone en butelj punsch. Och likväl klaga de öfver bränvinsbordets fördyrande, under det muraren, stenläggaren och åkaren icke, såsom det åt minstone offentligen förnimmes, säga någonting om krogarnes indragning eller om bränvinsprisets stegring.
»Hör du, Kalle, vet du hvad jag gör?» sporde en grofarbetare sin kamrat. »Jo, jag spar hela veckan, och när måndagen kommer och jag tar mig min ledighet, då far jag till Reimersholm. Ser du, det kostar inte något. Där tänker jag lägga ned mina besparingar.»
»Om vi skulle flytta ut till Reimersholm, du? Det
