försäkras åt minstone från Uddevalla, men kommer sillen till Uddevalla, så kan hon naturligtvis ej vara så oartig, att hon icke också går till Göteborg, kanske ända upp till Stora Bommen.
I Uddevalla har man sett en sill, som har alldeles förvånande slägttycke med den storsill som i århundradets början lyckliggjorde bohuslänska kusten och skapade en och annan rikedom i Göteborg och andra vestliga orter.
»Det är samma hufvud!» utropa kännarne.
»Samma blick!»
»Samma sätt att uppträda!»
Och så har man börjat fira den länge saknades återkomst. För att visa sin stora glädje öfver en så lycklig tilldragelse har man hedrat den kära gästen genom att steka honom färsk, halstra honom rimsaltad, förtära honom spicken, göra sillsallad af honom, steka honom i papper.
Det är på det viset man firar en länge saknad väns återkomst. Man äter upp honom. Det är enligt den nyaste tyska filosofien, efter Edvard von Hartmanns system. Man slukar den käre vännen för att därigenom fria honom från tillvarons olycka och skaffa honom förintelsens lycksalighet. Men innan man gör af med honom, utnämner man honom till storsill från århundradets början, hvilket lär vara nästan lika förnämt som riddare af Karl den trettondes orden.
Kommer storsillen åter till svenska kusten, kan det ju hända, att hon i följd af den nu mer så betydligt lättade samfärdseln letar sig väg äfven till våra farvatten här på ostkusten. Ostron och hummer hafva vi redan här, till och med i Brunnsviken. Det hafva vi sett i féeriskådespelet »Urdur eller Neckens dotter» på Nya teatern. Hvarför skulle vi icke då kunna få storsill äfven?
——————
