»Det går trögt med vårfantasierna,» sade en af dem. »Jag har sedan flera föregående år hållit ett litet lager af ljumma vestanflägtar, blyga sippor och färgskimrande fjärilar, men dem kan jag ju inte nu använda. Man skulle skratta åt mig, om jag midt i vinterkylan i Maj drog fram med mina ljumma flägtar, och min poesi tål inte vid att utskrattas. Man skulle säga mig vara alldeles hors de saison eller hvad man kunde kalla otidig.»
»Nå, nå, det blir väl bättre, bara det kommer ned,» tröstade någon, men den olycklige skalden lät icke trösta sig. Han förtäljde sina lidanden, huru han ströfvat omkring för att få hop några vårfantasier på fullt realistisk botten, men huru det alldeles misslyckats.
Han hade gått ned i Kungsträdgården, men icke funnit ett enda grönt blad. Där blåste verkligen vestan, men det var en så skarp och bitande vestan som det allra omildaste nordanväder. Utanför vattenutskänkningsstället fans icke ens en aning om grönt på det träd som först bland Kungsträdgårdens alla träd brukar kläda sig i vårskrud. Sofforna och stolarne utanför vattenskänken voro icke häller gröna, och på dem satt ingen enda människa, endast några få sparfvar som lekte herskap, alldeles obekymrade om sparfutrotningskriget.
»Hu, hu, hu!» lät det från skaldens skägg. »Tiderna äro så dåliga.»
Han gick åt annat håll. Han tänkte möjligen på Strömsborg komma öfver några vårfantasier som kunde passa till hans gamla lager. Han kom i håg sin ungdom, sin gröna ungdom, då Strömsborg låg så vackert midt i den friska strömmen, fri och oantastad, med vidsträckt synkrets. Det var på den tiden, då det icke fans några dåliga tider, åt minstone icke för unge
