Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267
FÖRSTA MAJ

Här funnos repgungor, här dansades och lektes, här hördes fioler, nyckelharpor, gigor och valdthorn; här samlades fågelfängare och birfilare, marktschrejare och tiggare, månglerskor och gycklare i ett brokigt vimmel; här glammades och grältes, sjöngs och väsnades, o. s. v.»

Förf. medgifver dock, att »stundom voro orgierna så vilda och saturnalierna så fria, att man endast under förklädnad kunde till dem vara vitne» samt att folklifvet »urartade till dobbel och kif, slagsmål och osedlighet eller till alla de arter af öfverdåd, hvaråt den råa naturmänniskan öfverlemnar sig, när den bildades mellankomst uteblifver.»

Beklaga måste man med Rydqvist, att, i stället för att blott förebygga själfsvåld, företog man sig nu att undanrödja själfva anledningen till en friare förlustelse; men det är ock hos nordbon eget, att han i samkväm gemenligen ej vet att träffa medelvägen af öfvermodig fröjd och glädjelös anständighet. Sant talar vår nu meromnämde författare, då han erinrar om inflytelsen af ett luftstreck, hvilket ej öppnar sinnet för en lugn njutning af hvad som står människan nära, utan fast mer drifver henne att långväga ifrån söka sina fröjder och uppfyllelsen af sina önskningar.

Och kan man ej få tag i några riktigt långväga fröjder, så söker stockholmaren, så vida han har något medel därtill, dem åt minstone längre bort än på Djurgårdsslätten. Han är gärna med om sommarens invigning på Djurgården, men sedan flyger han hälst därifrån. Ofta är han af nödvändigheten därtill tvungen. Han behöfver hjälpa upp sin under vintern illa medfarna lekamen hvilken, sedan balerna och supéerna upphört, nötes på nio teatrar. Vi hafva verkligen stundom nio