Hon har varit där, hon, och fått sig en ny hatt, så liten, så liten. Herre gud, när skall jag få mig en sådan där liten hatt! Men det kan vara det samma, pappa lilla, bara jag får komma till Stockholm nu på våren och gå på Drottninggatan och i Strömparterren och fara ut till Djurgården. Pappa skulle just ta mamma och syster Hedda och mig med sig och bjuda oss på en stockholmsresa. Anders kan ju följa med och sköta hästarne, så blir det inte så dyrt, och vi kunde få se Faust och Min ros i skogen och gå i Hammers salong och på Djurgårdsteatern. Det kan väl inte kosta så mycket.»
Ett sådant där evinnerligt prat fylde mina öron hela långa söndagseftermiddagen och det öfverröstade brickornas slammer, och likväl lägger komministern inte fingrarne emellan, när han spelar bräde. Hvad som sades på söndagen repeterades på måndagen ännu starkare. När Lina tröttnade, tog Hedda vid, och sedan stämdes upp en trio af hustru min och flickorna. Till skam för en stadgad ålder måste jag erkänna, att hustru min inte var en bit bättre än flickorna. Det var Dagbladskrönikan som gjort dem vridna.
Jag vädjade till den härliga naturen omkring oss, till ängarnes doftande blommor och till trastens sköna sång. Men hvad hjälpa ängsblommor, när man fantiserar om artificiela rosor af Hildur Carlsson? Hvad förmår en stackars liten trast, när man svärmar för Oskar Arnoldson? Hvad förmådde jag som dock inte är så liten? Jag måste låta mina fruntimmer resa, och själf måste jag följa med.
Så satte vi oss uti och reste till Stockholm för att njuta af våren. Resan gick lyckligt och väl ända till dess vi kommo in till staden, då Perlan tappade skon på vänstra bakfoten. Det var på Roslagstullsgatan, som
