Då prinsessan gifte sig.
(Juli 1869.)
När en kunglig person gifter sig, är det så mycket
som tilldrager sig, att det vore förlåtligt, om tidningarna
ej hunne omtala hälften af det mest anmärkningsvärda.
Utan att vilja framställa tidningsskrifvarne som martyrer,
något som sannolikt ej häller skulle lyckas, kan man
dock påstå, att en person kan hafva lugnare dagar och
mycket, mycket lugnare nätter än de som under sådana
högtidligheter unnas en stackars tidningsman.
Först skola alla möjliga upplysningar till allmänhetens tjänst anskaffas. Sedan skola dessa upplysningar meddelas med den största skyndsamhet, och så skall man själf vara med om alt både där man möjligtvis kan vara med och får vara med och där man hvarken kan eller får infinna sig, hvarpå man måste skrifva om alt, dag ut och dag in, hvar enda natt utan hvila, utan ett ögonblicks lugn.
»Hvad ni är lycklig som får se själfva bröllopsståten på nära håll!» heter det från allmänhetens sida.
Den jägtade tidningsmannen tycker sig dock känna, att det kunde finnas en annan, en för honom mycket större lycka. För hans inbillning hägrar ett »ljuft göra
