segrar sedan! Hvarför lefde vi inte på den tiden? Då hade man ännu i minnet tjusarkungen och Kellgren, och då lefde visst Lasse-Maja.»
»Nej då, det var mycket senare,» försäkrade en gammal fru. »Men den förste Napoleon minnes jag mycket väl. Jag hade en kusin som sett honom.»
»Gud, så intressant! Fruns riktiga kusin? Hvad man måste ha läst tidningarna med för ifver hvarje dag. Då slogs man väl om Dagbladet på morgnarne?»
»Dagbladet fans inte på den tiden och inte häller Aftonbladet, men gamla Allehanda lefde visst och Post- och Inrikes, men inte voro nyheterna alltid just så färska.»
Saken var verkligen den, att man fick vänta några veckor på hvarje nyhet. Vi undra just, om man nu för tiden ville låta sig nöja med att först flera veckor efter tilldragelsen med några få rader underrättas om, att konungen i Frankrike halshuggits eller att det hade stått ett slag på ett ställe som heter Marengo. Nu är man högst förtörnad, om ett telegram kommer några minuter senare än det möjligtvis kunnat inträffa. Man måste inom ett par timmar hafva reda på, om Bismarck fått ondt i magen. Man får reda på det, och likväl tycker man att ingenting händer.
Det tyckte man också på hösten 1869, fastän man några få veckor förut varit vitne till de ståtliga bröllopshögtidligheterna i Stockholm och om hvilkas fortsättning i Danmark, ej blott i Köbenhavn, utan äfven i Slagelse, Svendborg och Kjerteminde, man sedan läste i flere månader.
Då hade man ingen aning om hvilka stora tilldragelser det följande året skulle bjuda på. Man intresserade sig ännu för om Napoleon den tredje förtärt sin
