förde med sig sin stora matkorg, fullproppad med »guds gåfvor».
Roddarmadamerna voro vid sådana tillfällen vanligtvis vid bättre lynne än i hvardagslag. Fort gick det icke, men det gick säkert och stundom ganska långt. Klockan sex på morgonen steg sällskapet i den gladaste sinnesstämning om bord vid den stora »sopbacken» vid Munkbron, och när solen stod i sin middagshöjd gick man i land kanske vid Drottningholm. Det var sannerligen duktiga rodderskor, dessa gamla kvinnor som i sina ofantliga hattar stretade i fören, aldrig förtogo sig, men häller aldrig släpte tag, så vidt det ej var fråga om att hvila en stund på årorna och få sig en liten förfriskning.
En af familjefäderne satt i aktern och skötte rodret. En af ungherrarne hade en guitarr med sig för att knäppa till sången, ty sång måste naturligtvis vara med om bord, och ungdomen af bägge könen sjöng unisont rätt vackra stumpar, icke några folkvisor, nej, finare skulle det vara, och man fick höra stycken ur operor som då voro nya. En af herrarne stämde upp något ur Den stumma eller ur Fra Diavolo . . . »Se dit, på klippans branter» och så där vidare af hvad som var nytt på 1830:talet. Det klingade just som vore det bestäldt, då man for förbi Marieberg och såg en enslig fyrverkare stå på höjden.
När man rodde förbi Essingen, drogo gubbarne gärna till med något af Bellman, alltid åtföljdt af en liten tår på tand, men ungdomen på den tiden tycktes icke mycket bekymra sig om vår store nationalskald. Hans byst hade visserligen några år förut rests på Djurgården, men hans sånger hördes icke ofta, mindre ofta åt minstone än kanske ett par årtionden förut och äfven än ett eller två årtionden senare.
