rangskilnaden långt innan Danmark fick sin »Grundlov», och om den danska staten ännu har sitt kinesiska titelväsen kvar, så är det likväl ingen kinesisk mur mellan en betitlad och en obetitlad, åt minstone icke när de komma till samman i det offentliga.
Hr »Kammerjunkeren» umgås helt obesväradt med ej blott »Grosseren», utan äfven »Urtekræmeren» och annat småfolk, och så underligt det än förefaller, att en mycket underordnad tjänsteman på kamerala afdelningen kan få titel af »Justitieråd» eller att nästan hvem som hälst kan få heta »Krigsråd», så inverkar detta föga eller intet på den danska jämlikheten, alt från »Konferensrådet» och ända ned till hvilken snygg och anständig person som hälst. Vi hafva kanske åtskilligt att lära af Danmark i det fallet.
Hvad som från början mest bidrog till Tivolis popularitet var onekligen Lumbyes orkester. Tivoli utan Lumbye kunde man länge icke tänka sig. Han hade växt samman med ej blott Köbenhavns Tivoli, utan med hela »gamle Danmark». Åtskilligt hederligt folk sätter, såsom den danske följetonisten Cabiro (P. Hansen) uttrycker sig, gamle Danmark och gamle Lumbye öfver alt annat i verlden och betraktar dem såsom solidariske.
Under sådana förhållanden kan man lätt tänka sig, huru dessa »brave Medborgere» skulle se ut, då de fingo höra att en utländing skulle uppträda i Lumbyes egen konsertsal i hans Tivoli och att utländska musikanter skulle intaga de platser som voro hans egna orkestermedlemmars.
De »brave» infunno sig också i Tivoli den första afton som Gungls orkester spelade där och hade fast föresatt sig att ställa till oväsen. De gjorde också en vacker början, men som andra, kanske ej fullt så
