Man tyckes sålunda i Köbenhavn icke hafva varit riktigt på det rena med Gungls eller Lumbyes företräde, men oförskämdt ansågs det af mången, att Gungl vågade taga Lumbyes plats. Äfven denna bittra känsla gaf med sig, då de båda storheterna själfva öfverenskommo att i all fredlighet samverka.
Försoningen mellan mästarne åstadkom försonlighet mellan deras anhängare, och denna försonlighet framkallade fullkomlig fred och gemensamt sträfvande att på det mest bullersamma sätt uttrycka sitt bifall, då Gungl spelade Lumbyes »Champagnegalopp», samt nådde höjdpunkten, då den stora offentliga omfamningsscenen uppfördes.
Först kom maëstro Gungl med en ofantlig blomsterkvast, hvilken han högtidligt öfverlemnade åt maëstro Lumbye; sedan tog maëstro Lumbye fram en ännu ofantligare blomsterkvast och öfverlemnade den på ett ännu högtidligare sätt åt maëstro Gungl; därpå föllo de bägge mästarne i hvar andras armar och höllo hvar andra länge hårdt omfamnade, med de stora blomsterkvastarne vänligt och väldigt dunkande hvar andra i ryggen.
Vid åsynen af denna rörande scen rusade Gungls orkester upp och omfamnade Lumbyes orkester, och den senare besvarade vänlighetsprofvet.
Då kunde ej häller allmänheten längre hålla sig: fosterlandsvänner och verldsborgare föllo i hvar andras armar. Försoningen var fullständig, hänryckningen öfverväldigande, jublet döfvande.
Så gick det till i Köbenhavn. I Stockholm har man ännu ej hört talas om några sådana scener. Men Gungl är stor, och Wilhelm Davidson är hans profet. Hasselbacken är dock icke det samma som Köbenhavns Tivoli. Hasselbacken är något vida vackrare, liggande