att roa stockholmarne bättre än själfva Torngren och naturligtvis mycket bättre än Lampa.
Denne tredje var hr Wallman. Han hade kanske icke Torngrens fina sätt att vara, men led ej häller af samma fördomar mot blandadt sällskap. Han kunde ej, såsom Lampa, blåsa klarinett, men stälde ej häller till muntrationer i nedre börssalen. Han ville, att man skulle få sig frisk luft och komma ut på sjö och land. Därför gjorde han sina Norsborgsfärder, och på dem fick hvem som hälst komma med.
Gamla »Yngve Frey», ett af våra äldsta ångfartyg, pallrade med full last mellan Riddarholmen och Norsborg. Det var något nytt då för tiden. Men det nya varder förr eller senare gammalt, och så gick det äfven med dessa lustfärder. Det är först under den senaste tiden hr Wallman söker att åter upplifva dem. För omväxlings skull bjuder han nu på »sommarkarnevalsfest» å Kungshättan.
Stockholmarne måste roa sig, menar hr Wallman, och som de ej gärna kunna göra detta på andra än lediga timmar, så tycker han, att tiden mellan klockan tio och två på natten kan vara lämplig. God upplysning utlofvas, men fyrverkeri får man hafva med sig, och det kan man ju göra själf, om man förskaffar sig Carl Linders »Praktisk handbok i lustfyrverkerikonsten».
»Blir det något fyrverkeri, hr Wallman?»
»Har herrn inte Linders handbok med sig?»
»Ne-ej!»
»Den kan herrn ta med sig nästa gång!»
Men höra dessa Wallmansfester till ett äkta »folklif», sådant man kunde önska sig det? . . . Begreppet »folklif» tolkas så olika. På senare tider har man börjat sysselsätta sig med frågan, om Stockholm har något
