innebär folkmaktens kontroll på kungamakten och därigenom tryggad fred. Se, det är detta, som gör skilnaden så stor mellan representanterna för det gamla militärlandet Sverge och för den lifskraftiga kulturstaten Norge.
Våra maktegande ha ytterst svårt att förlika sig med en neutralitet,
som skulle binda vår s. k. handlingsfrihet gent imot Ryssland.
Huru långt Oskar II i detta hänseende skiljer sig från sina två närmaste företrädare, är ju icke offentligt kändt med någon visshet. Är det sant, hvad som utan gensägelse stått att läsa i en mängd tongifvande tidningar äfven i utlandet, nämligen att kungen vid kejsar Wilhelms besök i Kristiania 1890 skulle ha sagt en tysk tidningsman, att han, kungen, ville »förblifva neutral så länge det är möjligt, men om han drager sitt svärd, kommer det aldrig att ske mot Tyskland», — är detta sant, så har man åtminstone fått en liten vink om att Oskar I:s och Karl XV:s politik icke är öfvergifven.
Då det härskade ett godt förhållande mellan Ryssland och Tyskland, höll Sverge sig till västmakterna. Sedan detta förhållande upphört, håller man sig till Tyskland.
En svensk riksdagsman begärde våren 1889 andra kammarens tillstånd att få fråga regeringen, om det funnes något slags allianstraktat om ömsesidig hjälp i krig mellan Sverge och tyska kejsarriket Efter en ifrig bearbetning man och man imellan i syfte att neka interpellationens framställande afslog kammaren denna begäran.
En fredsförsäkran i 1890 års trontal upptogs allmänt som ett lugnande svar, naivt nog, då fredsutgjutelser nu mera aldrig saknas i de europeiska monarkernas trontal, och neutralitetsbedyrandet i detta fall nämdes i ett sådant sammanhang med krafvet på ökade anslag för neutralitetens upprätthållande, att den uppmärksamme måste fatta det senare som det reella ändamålet och det förra blott som ett dekorativt medel.
Om kungsordet till den tyske tidningsmannen i Kristiania värkligen yttrats — det har ju aldrig blifvit motsagdt — så skedde det i juli 1890, alltså ett halft år efter trontalet samma år.
Den europeiska pressen har som bekant mycket sysselsatt sig med påståenden om Sveriges anslutning till trippelalliansen. Och så mycken rök lär väl icke ha uppkommit alldeles utan eld.
När nu norrmännen anse sig hafva fått nog af krigsfaror för
unionens skull, kunde man må hända benäget tillåta dem att beträda en annan
väg till fredens tryggande än den, som förmenas hafva samma mål, men
alltid visat sig leda bort från en nations välfärd: den nedtrampade vägen
till krig, förtryck och utarmning.
