dem ett hjärtligt handslag, i stället för att tanklöst ondgöras öfver deras manliga ståndaktighet.
Vi må frimodigt och ärligt erkänna hvad vårt broderfolk gjort i detta som många andra hänseenden för demokratiens framsteg i Norden.
Att skiljedomsidén — en af mänsklighetens frälsningstankar — ändtligen lyckats tränga in ett litet grand i de styrandes hjärnor, därför ha vi icke Sverges riksförsamling att tacka. Samma skiljedomsförslag, som efter en grundlig öfverläggning segrade i stortinget 5 mars 1890, med den stora majoriteten af 89 röster mot 24, förkastades två månader därefter af riksdagen (i första kammaren med 58 röster mot 4 och i andra kammaren med 88 mot 83). För det lilla framsteg, som här onekligen ligger i det kgl. beslutet 10 mars 1892, ha vi helt och hållet att tacka norsk ståndaktighet.
Vår utrikesminister har pliktskyldigast gjort allt hvad göras kan att förringa värdet af den stora sak, som här är i fråga, och om möjligt för en lång framtid aflägsna dess skadliga inflytande på de inhemska militärplanerna efter preussiskt mönster. Men förmågan har dess värre icke alldeles motsvarat den patriotiska viljan. Försöken att trötta ut norrmännen och genom ett tvåårigt söl slappa deras intresse för denna sak ha misslyckats. Och i trots af den orimligheten att tre svenskar (utrikesministern, statsministern och ett annat statsråd) och en norrman (ledamot af statsrådsafdelningen i Stockholm) skolat rösta för eller imot ett stortingsförslag, som blott afsett Norge, har man ändå till slut måst bekväma sig att i ingalunda oväsentlig mån gå det norska förslaget till mötes.
Norges folk, dess riksförsamling och regering vilja gå längre. Det är sant. Norge vill afsluta särskilda skiljedomstraktater med främmande stater, enligt hvilka krigsfarliga tvister af hvad slag som hälst skola hänskjutas till en skiljedomstols pröfning och afgörande. K. m:t har visserligen i sitt förut omtalade beslut af 10 mars 1892 icke ansett sig kunna efterkomma stortingets uppfordran i hela dess omfattning. Men k. m:t har imellertid, om ock till en början med vacklande steg — icke så underligt, då hans tre svenske rådgifvare dragit honom dit och hans ende norske rådgifvare drager honom hit — beträdt en ny väg, på hvilken han af konsekvenserna skall varda nödgad att fortgå.
K. m:t beslöt uppdraga åt utrikesministern att vid blifvande underhandlingar om nya traktater, när föremålet för traktaten därtill kunde gifva anledning, i hvarje fall särskildt undersöka möjligheten att vid dessa traktater tillägga en skiljedomsbestämmelse. Nå väl. Grundsatsen är icke blott erkänd, den skall ock steg för steg börja tillämpas.
Detta var ju en liten framgång för den norska demokratien. Att
den icke kunde vinnas med utan mot svenska riksdagen, förringar tyvärr
väsentligt dess unionella betydelse. Som sagdt afslogs skiljedomsförslaget
