Att det har rätt, kan medgifvas t. o. m. bland svenske universitetslärare. H. L. Rydin — auktoriteten i unionsrätt — erkände det klart och bestämdt redan för 32 år sedan (i skriften »Föreningen mellan Sverge och Norge», 1863). Att det har viljan betviflar nu mera ingen, som värkligen känner de härskande tankarne i Norge.
Huruvida det icke vore klokare af norrmännen att smälta all gammal oförrätt och nu vara med om en ny ordning, som med fasthållande af gemensamheten fullt tryggade Norges nationella själfständighet och unionella jämlikhet, — detta är ett spörsmål, som vi nog kunde tala med dem om i en annan ton än första kammarens. Men som det just är den tonen, som råder i vårt politiska lif, torde det icke vara värdt att uppehålla oss vid denna mindre än ovissa utsikt.
Det vore dock orättvist att säga, att från svensk sida ingenting gjorts för Norges likställighet med Sverge.
Åtskilliga försök i den vägen ha blifvit gjorda allt sedan riksdagen 1856—58, då konstitutionsutskottet första gången föreslog, att konungen angående förhandlingar och förbund med främmande makter skulle inhämta hela statsrådets mening, i stället för blott tre rådgifvares, till följd hvaraf dessa angelägenheter, enligt riksaktens § 5, skulle behandlas i sammansatt svenskt-norskt statsråd.
Må hända skulle det för alla parter ha varit lyckligast, om hr A. Hedins bekanta förslag i denna fråga 1884 blifvit genomfördt. Detta förslag gick ut på att afskaffa det ministeriella rådet och förlägga behandlingen af diplomatiska saker i likhet med frågor angående konsulatväsende och handelstraktater, till allmänt sammansatt statsråd, som i alla gemensamma angelägenheter efter omständigheterna skulle komma att bestå af hela svenska statsrådet och tre norska medlemmar eller hela norska statsrådet och tre svenska medlemmar.
Denna förnuftiga utväg lär tyvärr vara stängd, sedan norrmännen af den segrande första kammarens hot- och boxpolitik drifvits bort ifrån oss, mycket längre bort än någonsin tillförene. Nog har denna politik praktiserats ända från unionens begynnelse. Men nu bedrifves den med största våldsamhet
Norrmännens tryckfrihet och andra rättigheter, deras motvilja för
adelsväsen, knekt- och skrifvarevälde m. m. har alltid varit våra stränge
herrar här hemma till förargelse. De sökte flere gånger tussa Karl
Johan på dem med både löst krut och skarpa patroner, allt i syfte att
revidera deras folkliga statsförfattning. Och efter litet hvila under den
för statskuppsplaner mindre hågade Oskar I fortsatte reviderarne med
sina anslag.
Ännu 1856 kunde dock denne humane konung yttra de bekanta orden: »Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt». Men
