Sida:Fred med Norge.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32
FRED MED NORGE


ny regering. Han kom. Men det lyckades honom icke att få till stånd någon med stortinget samvärkande regering, hvilket enligt dagordningen vore ett vilkor för den ifrågasatta förhandlingen med Sverge. En ren vänsterministär ville han icke godkänna, fast den skulle ega stortingsmajoritetens förtroende och lättast kunde för Norges del komma till ett resultat i underhandlingarna med det andra unionsriket. Och sedan flere försök att bilda en blandningsministär med en moderat eller en af högern i spetsen strandat på svårigheten att finna mannen, som ville våga experimentet — partierna samlade sina förväntningar främst på högermannen Bonnevie — fick Stang sitta kvar på sin ännu ej beviljade afskedsansökan, hvarpå Norges kung för tredje gången under stortinget 1895 reste hem till sitt svenska rike.

Nu förnyade våra högertidningar sina angrepp på Norge, i synnerhet stortingets demokratiska flertal. »Hela dagordningshistorien tycktes från vänsterns sida ha varit blott ett lumpet bedrägeri, ett försök att på en bakväg lura till sig makten, när den ej kunde fås på raka vägen.» Så utlåter sig ett af våra maktegandes organ. Ett annat, mer framstående och inflytelserikt, påpekade ytterligare som en tvingande nödvändighet, att Sverge måste fordra icke allenast en revision af unionsfördraget, utan ock med våldsmakt tillintetgöra Norges fria författning.

Denna tidning, som gäller för att vara de styrandes språkrör, yttrar i ett annat n:r, med tydlig hänsyftning på faran att den norska frihetskänslan kan smitta svenska folket: »desto angelägnare bör det vara för en moderat politiks och utvecklings vänner att så vidt möjligt tilltäppa denna norska oroskälla.» Hvarför skulle väl ett anfallskrig mot Norge vara så olagligt och brottsligt, frågar tidningen och tillägger som svar, att kriget endast kan tänkas komma till stånd »såsom ett berättigadt nödvärn imot unionsupplösningen och mot Norges därtill ledande missbruk af sin unionella ställning samt att ingen räsonerat härom under annan förutsättning.»

Detta sinnelag bry sig höga vederbörande alls icke om att lägga band på vare sig i riksdagen, pressen eller hvar och när som hälst. Det brusar upp vid hvarje anledning. Till ett rösträttsmöte i Filipstad, där unionsfrågan ock skulle behandlas, hade länets samtlige riksdagsmän inbjudits. Från en af dem, landshöfding Svedelius, ingick härvid följande svar, hvilket en högertidning anför som prof på ett »lugnt och värdigt uttalande»:

»Då mig veterligen ingen här i landet påyrkat eller uppmanat till våldsamt anfall mot Norge, så länge detta land själft respekterar unionsfördraget, men jag å andra sidan icke kan tänka mig, att någon svensk man, som fäster något afseende vid att vara svensk, skall önska att de styrande här i landet måtte utan motstånd uppgifva Sverges rättigheter, därest de af Norges maktegande skulle kränkas, utan tvärtom fordrar att Sverges dyrt förvärfvade rätt lika som dess värdighet skall upprätthållas gent imot revolutionära och unionsupplösande åtgärder från norsk sida, äfven om ett sådant upprätthållande måste ske med våldsamma medel — så finnes enligt min mening ingen som hälst anledning till någon sorts demonstration rörande unionskrisen.»