hotet: ingen vapenför man utan ett tidsenligt gevär — så bör en hvar inse, att det där talet om att bara med en militärpromenad besegra det af fosterlandskärlek och frihetslust lågande bärgfolket är ett fåvitskt tal.
Om världen skulle få bevittna ett skandinaviskt motstycke till det ohyggliga brodermördandet på Balkanhalfön 1885 med dess ynkliga slut för den anfallande, det materielt öfverlägsna Serbien! Det vore ju en tidsenlig afslutning på vår hjältehistoria. Man skall icke vara för säker.
Men Norge har ock en moralisk makt till sitt värn, vida starkare
än Bulgariens mot Serbien. Det skall ega Europas sympatier.
Af intresse och samkänsla står England på Norges sida. Båda betyda fred, demokrati och frihandel. I själfva Tyskland är folkopinionen för Norge, hvilket icke lär ha ändrats af kejsar Wilhelms festbesök i Stockholm juli 1895, fast tongifvande svenska tidningar däri trott sig skönja en varning till norrmännen och en uppmuntran åt våra maktegandes revideringsplaner. Af världspolitiska skäl lära norrmännen icke ha något att befara från Ryssland. Och franska republiken intager en afgjordt vänskaplig ställning till den europeiska demokratiens nordliga utpost. Le Temps, ett af Frankrikes mest inflytelserika storblad, innehöll nyligen en ledande artikel i vår unionsfråga, däri tidningen framhåller norrmännen som »ett fredligt, ärligt och arbetsamt bärgfolk, hvars befogade själfständighetskraf svenskarne besvara med krigshotelser och utspridande af löjliga rykten, att norska vänstern koketterar för Ryssland». De storsvenska anslagen mot den norska folkfriheten skola må hända ligga afslöjade ute i stora världen, innan man här hemma ännu börjat vakna till besinning.
Låt vara att det internationella fredsarbetet ännu icke åtnjuter de styrandes uppmuntran och understöd. Men det vinner dock småningom folkens erkännande och lär väl steg för steg leda till deras ömsesidiga närmande och följaktligen till krigens aflösning genom mellanfolklig rätt. Norge har i det afseendet gjort mer än någon annan stat i Europa. Det har föregått med ett stort exempel. Stortinget är den första riksförsamling i världen, som beviljat och fortfarande beviljar anslag för främjande af den internationella fredsvärksamheten, hvarmed det för sin del gifvit och gifver ett officielt erkännande åt den samma.
Detta faktum är bemärkt i utlandet och har förskaffat Norge djupa sympatier hos representative män från skilda delar af Europa. Sedan riksdagsmän från de särskilda europeiska landen sammanträdt till en interparlamentarisk fredskonferens i Bern 1892 och hälsats välkomna af den schweiziske utrikesministern, upplästes bland andra skrifvelser ett hälsningstelegram från statsmnister Steen å norska regeringens vägnar, och denna hälsning mottogs med jubel af de församlade lagstiftarne,
