Hoppa till innehållet

Sida:Fredmans Epistlar.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
102


N:o 35.
FREDMANS EPISTEL

Angående sin Sköna och hännes obeständighet.



Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men intet om krogen;
Alla de hitta til drufvornas land.
Drick bröder, drick litet grand.
Hör hur de stulta och skrapa i sand,
Famla på dörrar och bulta med knogen,
Ragla och tumla med stopet i hand,
Och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
Natt och dag jämt i fylleri,
Skall all min sorg gå förbi.

* * *

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid Ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka et qvarter i hast,
Och draga klingorna hvasst;
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt discurera
Ån om et kyrktorn och än om en qvast;
Men Kyparn han svär som en gast.