Sida:Fredmans Epistlar.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
225


 Håret som bland pärlor knyts,
 Uti mörka bucklor bryts;
 Blodet spritter;
 Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,
Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;
Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin.
 Knapt Apellis pensel fin
 Bildat har så skön Cousine.

* * *

 Movitz i sin andakt dör,
 När han sist i vågor strör
 Tvänne prickar
 Med et flor framför.
 Märk hans eld är fin och stor;
 Täckt de gömmas i et flor.
 Gubben nickar,
 Och på Nymphen glor;
Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,
Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tafla stiga opp,
 Där han i sin blomster-knopp
 Bildar Fröjas vackra kropp.





N:o 67.
P