Håret som bland pärlor knyts, Uti mörka bucklor bryts; Blodet spritter; Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,
Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;
Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin. Knapt Apellis pensel fin Bildat har så skön Cousine.
* * *
Movitz i sin andakt dör, När han sist i vågor strör Tvänne prickar Med et flor framför. Märk hans eld är fin och stor; Täckt de gömmas i et flor. Gubben nickar, Och på Nymphen glor;
Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,
Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tafla stiga opp, Där han i sin blomster-knopp Bildar Fröjas vackra kropp.
