Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då
han blef utpiskad ifrån Balen.
Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring hufvud och plåster på mund,
Svarta håret i hängande lockar
Flaksar kring öronen som på en hund;
Med stopet i näfven han på Krögarn ser.
Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier.
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich, Schteet på tin kranne; Gesundheit, plaisir!
* * *
Mässings-kammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Hvar gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick!
Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun; gleich im augenblick.