Svennen rider berg och djupan dal
Och kunde de rosor ej finna,
Rider han sig för målare dörr
Och målaren var derinne!
Sedan denne målat honom tre sådana rosor, rider han tillbaka till jungfrun, som, då hon såg, huru han helt oväntadt kunnat uppfylla hennes begäran, utbrister undvikande:
Jag hafver de orden med skämtan sagt.
Men hvarpå han svarar:
”Hafven J det med skämtan sagt,
Till skämt vill jag det taga,
Men jag är eder och J blifven min
I alla våra lifsdagar.”
Stundom blef dock riddarens tålamod uttröttadt af den gränslösa nyckfullhet, med hvilken hans herrskarinna sökte förmå till dylika farliga företag. Vid tyska kejsarens hof hände sig en dag, att några hofmän och damer betraktade ett par lejon, som voro instängda i en håla. En af damerna lät då med afsigt sin handske falla inom skranket, som stängde lejonen, och befallde sin älskare att såsom en sann riddare åter upptaga den. Han lydde utan att tveka, hoppade öfver stängslet, kastade sin kappa mot djuren, då de kommo emot honom, fattade handsken och svängde sig åter öfver skranket. Men då han återkommit, förklarade han högt, att, hvad han gjort, var för sitt eget ryktes skull, men icke för en falsk mö, som, för att tillfredsställa en hjertlös fåfänga och för att roa sig, kunde drifva en modig riddare till en dylik strid. Och med alla de närvarandes bifall afsade han sig för alltid hennes kärlek.
Emellertid var ett sådant fall något ovanligt. I allmänhet ansåg damen sin riddares lif och rykte vara ett med sitt eget, och då hon förmådde honom att utföra vågsamma företag, var hennes afsigt endast att derigenom göra honom värdig sin kärlek, som hon icke med heder kunde skänka någon, som icke utmärkt sig genom ridderliga handlingar. Godscroft omtalar, att under Skottarnes strider mot Edvard I af England, innehades slottet Douglas många gånger af Engelsmännen, hvilka likvisst alltid öfverrumplades och nedhöggos af Lord Jakob Douglas, som med sina underhafvande uppe-
