befriar sin fångne broder eller riddare, och i visan om Lucia Lilla (Arwidsons sv. folks.) berättas, att då ”kungen lofvar att Lucia icke skall
— slippa jungfru från Turlans ö!”
och hennes broder fallit i striden mot hofmännen, Lucia sjelf
tog brynjan uti sin hand,
så högg hon trettio konungens män
trå, så låt det lida.
Så fort gick svärdet i Lucias hand
som kringlan uti sporan rann,
trå, så lät det lida.
Och kungen äktade då den tappra sköldmön.
Samtalen mellan dessa stolta skönheter och deras riddare voro verkligen egna. Man roade sig hufvudsakligen med att tala om krigiska bedrifter och jagt. Men då dessa ämnen blifvit uttömda, hade de en osviklig källa af interessanta afhandlingar uti kärlekens metafysik. Man uppkastade någon fråga med afseende på den rena och sanna kärleken, och framdrog flera hundrade olika fall, hvilka sedan behandlades med samma noggrannhet, som tidens lärda disputerade öfver metafysisk theologi. Scotister och Thomister, hvilkas onyttiga och orimliga käbbel skänkt verlden så många folianter af de noggrannaste undersökningar om de absurdaste hårklyfverier i den theologiska polemiken, glömdes i sällskapen för lika orimliga och förnuftslösa afhandlingar och de mest invecklade frågor om t. ex. en älskares förhoppningar, fruktan och tvifvel. Ämnet samt omständigheterna vid det framdragna exemplet voro ofta löjliga i öfverdrift, stundom sedeslösa och nästan alltid öfverspända ända till barnslighet. Här må vara nog att anföra, att samtalen vid ”kärlekens hof” hvälfde sig kring så vigtiga och interessanta frågor, såsom ”huruvida en böjelse, som uppstått endast af andras berättelse eller beskrifning, eller den, som var uppkommen af hvad man sjelf sett, vore mera lofvärd? jemte flera dylika saker.
Från en ytterlighet går man lätt till en annan, och liksom riddartidens religionsnit nedsjönk till religionshat och vidskepelse, så blef också stundom deras kärleks platoniska förfining och deras invecklade kärleks-systemer, förderfvade af
