hvarföre kungen också ansåg de strängaste straff nödiga för att söka hämma den tilltagande sedeslösheten.
Att lefnadssättet under medeltiden verkligen måtte varit bra sjelfsvåldigt, bevisas bäst af det grofva och smutsiga språk, som begagnades i tidens dikter och berättelser. Roman-cykeln om ”Det runda bordet” är full af berättelser om mord och äktenskapsbrott, och Ascham säger, att det oaktadt såg han den i furstliga hus, ”hvarest man icke hade ett enda Guds ord.” I Amadis de Gaule och flere andra romaner låta hjeltinnorna sina älskare njuta en makes rättigheter innan vigseln förenat dem. I Namnlös och Valentin, Flores och Blanzeflor, Alexandri Magni historia, hvilka eljest utmärka sig för ett städadt språk, förekomma likaledes dylika händelser, och till och med våra svenska folkvisor äro icke alldeles fria derifrån, ehuru naturligtvis söderns dikter skola lida mera deraf. Det tyckes, som icke alla damer varit så nogräknade som Lucia uti den förut anförda visan om ”Lucia lilla.” Emellertid äro de komiska sångerna ännu gröfre, än romanserna. Chancers Canterbury Tales innehålla många berättelser, hvilka både till språk och innehåll äro särdeles plumpa, och likväl tyckes författaren, som sjelf var en bildad man och tillhörde de högre klasserna, icke tänkt att de kunnat vara opassande hvarken för abbedissan och hennes nunnor eller för den ädle riddaren,
”hvars själ var ren som en flickas.”
Många af Bandellos liderligaste romaner äro just tillegnade förnäma damer, och les Fabliaux (utgifna af Barhazan och le Grand) äro på många ställen lika anstötliga genom sin nakna grofhet, som underhållande genom de lärorika beskrifningar, de gifva öfver tidens seder och lefnadssätt. Och dessa skrifter voro under riddartiden den käraste sysselsättning så väl för de glada ynglingarne, som för de sköna damerna. Man lyssnade till dem med mycket större uppmärksamhet, än till de theser, som i kärlekens hof framkastades, anföllos och försvarades med metafysisk noggrannhet och spetsfundighet — under det åhörarne gäspade.
Skulle någon påstå, att de karaktärsdrag och seder, vi nu anfört såsom tillhörande riddartiden, motsäga hvarandra,
