på en häst, de öfvade sig i kappspringning och att föra klubban och svärdet, att dansa och slå kullerbyttor helt och hållet väpnade, att klättra öfver murar, att gå på armarne uppför stegar utan att röra pinnarna med fötterna, att skjuta med båge och kasta lansen. Sålunda skulle de ständigt sträfva efter att blifva starka och viga och duglige till krigiska bedrifter.
De hade äfven särskilda tornerspel, hvilka vanligen voro tillställde aftonen före något af de större tornerspelen, hvaruti riddarna sjelfve deltogo. De nyttjade då lättare vapen än riddarne, men af samma slag. Stundom tilläts dock någon utmärkt knape att äfven deltaga i det större och högtidligare torneret.
I verklig strid gjorde väpnaren mycken nytta åt sin riddare. Han bar hans hjelm och sköld under tåget och ledde hans stridshäst. Svennen skulle äfven på visst sätt vara vapensmed; han tillknäppte riddarens hjelm och pantsar och skulle äfven sammannita de särskilda delarne af rustningen, och var detta ett särdeles vigtigt åliggande, som måste utföras med den största händighet och omsorg, ty mången tapper riddare blef olycklig genom försummelse härvid. Under sjelfva drabbningen skulle svennen hålla sig nära sin riddare eller följa hans standar, lösa honom ur sadeln, om hans häst stupade, och troget bistå honom, om han blef anfallen af flere fiender på en gång. Om riddaren gjorde fångar, skulle väpnaren bevaka dem, men deras lösen tillföll riddaren, äfven om väpnaren varit den, som lyckats taga dem.
Riddarne skulle å sin sida vedergälla dessa vigtiga tjenster med ädel frikostighet. Lord Andley, som anförde förtropparna af svarta prinsens här, åtföljdes, under slaget vid Poitiers, af fyra svenner, hvilka gjort ett löfte att icke öfvergifva honom. De utmärkte sig för stor tapperhet i detta blodbad och trängde oupphörligen framåt. De fäktade ständigt i den hetaste striden, ända tills Lord Andley sårades och föll af hästen. Då slutligen segern var afgjord, buro de fyra trogne svennerne Lorden från stridsplatsen, afklädde och förbundo honom. Då Lorden sedermera på svarta prinsens befallning blef framförd till honom, berömde prinsen hans tap-