tades såsom ett groft fel; att hugga hans häst eller skada honom sjelf nedanom lifgördelen ansågs såsom en feg och vanhederlig handling; hvarför uti en dansk kämpevisa Berner Rise förebrår Orm Ungersvend, att han ”hug ham af i Knæene”: ”Det var aldrig nogen Kæmpeseed, hinanden saa nederlig at fælde”; men Orm ursäktar sig med, att ”han kunde ikke længere række.” Då riddarne stredo till fots, brukade de kasta af sina spjut och nyttja dem såsom fotfolket sina pikar. De stridde dock oftast till häst, och tyckas hafva bildat något, liknande våra nuvarande rytterisqvadroner. Deras hästar voro genom tornerspel och öfningar vanda att utan tvekan störta emot hvarandra, och då detta tungt beväpnade rytteri sammanstötte, gaf det ett starkt dån. Alla stora träffningar afgjordes oftast af rytteriet, ända till dess Sweitzarne visade, hvilken förmåga äfven fotfolket kunde ådagalägga. Englands bågskyttar trotsade äfven både Frankrikes och Skottlands jernklädda riddare, ty de sköto så skickligt, att deras pilar, såsom en samtida författare uttrycker sig, gingo genom harnesk, splittrade lansar och trängde till och med genom svärd(?!) Utan att uträtta dylika storverk, voro äfven andra länders bågskyttar utmärkt skickliga och säkra att träffa sitt mål. Så hade Albrekt Otteson, som var befälhafvare på Åhus under Erik XIII:s tid, en bågskytt, som var så skicklig, att han kunde ställa sig sjelf vid borgaledet och låta skytten stå på borgen ocb afskjuta den utterskinnsmössa, riddaren bar på hufvudet. I allmänhet hade likväl ryttaren alltid öfverhanden i striden med motståndare till fots, genom deras starka rustning, deras öfvade hästar och häftiga anfall. Men riddaren klädde icke endast sig sjelf i jern, utan han rustade äfven sin häst. I en dansk kämpevisa heter det derför:
”Herr Glab han holder paa bryniet Hest.”
En jernmask betäckte hästens hufvud och öron, och han hade äfven jern för bringan och öfver sjelfva kroppen.
För att igenkännas under striden, då ansigtet var betäckt af hjelmgallret, nyttjade riddaren en lätt öfverrock, enligt våra folkvisor vänligen sömmad af silke, och på hvilken hans vapen voro afmålade, likasom på den vanligen trekantiga skölden. Denne var af träd och beklädd med läder eller stål.