532
söka äfventyr och icke återvända, förr än han besegrat tvenne tappra riddare, hvilka han skulle medföra såsom fångar, och öfver hvilka drottningen egde döma. Sedan han under loppet af ett år besökt England, Frankrike, Tyskland, Burgund och andra länder, återkom han, liksom höken med sitt rof, och medförde tvenne fångna riddare, dem han öfverlemnade åt drottningen. Hon emottog med välbehag denna gåfva, men afsade sig alla anspråk på lösen och gaf dem friheten, samt skänkte dem dessutom flera dyrbara gåfvor. Hon lofordas mycket för detta ädelmod af de samtida författarne, hvilka deremot bittert klandra kanikerna vid S:t Peterskyrkan i Rom, hvilka vid ett tillfälle, då en riddare öfverlemnade åt dem en fånge, som han besegrat i ett envige, voro obarmhertige nog att förbjuda den fångne riddaren att gå ett steg utom kyrkan, och behandlade honom som om de fått ett vildt djur för en djurgård. De blefvo också rättvist tadlade för denna brist på kristligt ädelmod och lefnadsvett.
Ofta finna vi omtaladt, huru riddare genom enskildt envige förekomma de fiendtliga härarnes strid, och stundom utmanar en riddare ”en then bästa af allom them”, som tillhöra de fiendtliga krigarne, att i båda härarnes åsyn strida om ära och frihet. Då Ryssarne belägrade Landskrona, red Matts Kettilmundsson, ”som tha var Sven”, ut till fienderna och lät säga dem, genom sin tolk:
”— — här haller en ädla Man,
En aff wara bästa tha är han,
Han haller här all reda ok bider,
Han vil bestanda en aff ider,
Om Lijff, Godz ok Fängilse,
Han kaller här hoos, thet magen i see;
Hvilken aff ider stinger han nider,
Han gifwer sik fangin, ok fölier ider:
Faller ok nagor aff ider, om swa skeer,
Görer honom thet samma, han beder ey meer.”
Men ingen af Ryssarne hade lust att försöka strida med honom; och sedan
”Han hult ther ä till natten kom,
vänder han åter hem, och prisar rimkrönikans författare honom för denna djerfva handling, som Lagerbring deremot anser för formätenhet och storskryteri.
