Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/566

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
553

Af allt detta kan man lätt inse, att riddarväsendet var fullkomligt upplöst. Och allt efter som kunskaper och upplysning spriddes, lärde man sig inse de öfverdrifna hårklyfverier, som utmärkte de fordna åsigterna, och den verkligt bildade insågs att de icke längre passade för tiden, under det att de lidelsefullare betraktade dem såsom endast hinder för deras hämndlystnad och njutningsbegär. Och det ridderliga systemet undanträngdes. Det var en klädning, som icke längre passade; men under den barbariska vinter, som inträdde vid medeltidens början, hade den värmt och bevarat menskligheten, och tillika med riddarväsendet bör icke minnet förgå af de välsignelser, dess verksamhet medfört. En tacksam efterverld erkänner också den nytta, det under sina blomstringsdagar verkat. Ty om dess bud ock icke alltid efterföljdes, utöfvade de dock ett mäktigt inflytande på samtiden; och vi äro öfvertygade, att den dygd, det lärde, alstrat mycket godt.

Nu förekommer det hela oss likväl endast liksom de bilder, nattens frost så herrligt skapar på rutan, men hvilka smälta för den uppgångna solens strålar. Men spåren deraf skönjas ännu i tidens hyllning för qvinnan; i sällskapslifvets finhet och behag; i den allmänt erkända pligten att tala sanning och bemöta alla med höflighet, samt i medvetandet, att ingen kan beröfva en annan dess egendom utan laglig rätt; och slutligen deruti, att den personliga hedern icke utan ansvar kan kränkas.

Men af beundran för riddartiden har man ofta klandrat vår tid med dess egoism och materialism, på samma gång man beklagat, att ridderligheten försvunnit. Vi tro dock, att man häri gör nu-tiden orätt. Väl sträfvar man nu mindre för den personliga äran, men man tänker och forskar för hela samhällets väl; och under det individen icke mera så bjert framstår, har hela massan höjt sig och vägen blifvit öppnad för alla folkklasser.

Och striden gäller icke längre motståndare i harnesk och hjelm: den gäller inre fiender; och vi dubbas nu till riddare, då vi segrat öfver egna passioner och lidelser, ty vår tids strider hafva ett mera andligt skaplynne. Men äfven vår tids ungdom kämpar ”under sköna ögon”; och fast den icke längre