— 20 —
Mörk en rodnad brann på bruna kinder,
ifrån dunkla ögon blixtar skötos. —
Öfvermakt för hatet ej är hinder. —
Armens hårda muskler väldigt knötos,
och den vilde bågen grep och spände.
Lade ned uti dess ränna pilen,
som, i ormgift döpt, en dödens frände,
flög i kapp med sjelfva nordan-ilen.
Stolt han stod, beredd att sig försvara
emot sjelfva dödens bleka fara.
Fram ur skogens bryn derborta träder,
blek en hamn med sönderslitna kläder,
efter honom, tätt i trötta spåren,
rasande ett ilsket vilddjur följer. —
Höga stå på vildens hjessa håren,
och en kallsvett öfver ryggen sköljer. —
O, men se! emot sin herre vänder
hunden sina långa skarpa tänder,
emot honom blott han huggen riktar,
blott mot honom yra blicken siktar.
Denne för de giftbesprängda betar
blott med möda hufvud, strupe värnar;
hvarje slag han emot hunden ärnar
ännu vildare den galne retar.
Hydrophobiskt vilda hundens käftar
stå vidöppna; uti svalget häftar
tungan fast, de röda ögon brinna;
längsåt ryggen svettens droppar rinna.
Inom håll för vildens spända båge
hade nu den yra jagten hunnit,
blott ett drag! För slafvens fötter låge
herren, hade han sin frihet vunnit.
Nu han sigtade emot de båda;
emot herren först; men af hans våda
djupt i hjertat rörd, han straxt på stunden
vände om och skjöt, och skjöt — på hunden.
Djupt i djurets nacke pilen trängde,
än ett steg det sprang, men föll så neder
