. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . Framför den väldigt flammande eldbrasan i baron
Juliani kabinett, satt han sjelf och Richard B., begge omgifna
af de i azur och silfver skiftande hvirflar, hvilka uppstego ur
deras turkiska pipor, och i rummet spredo en vällukt, som
säkert ej skulle hafva varit obehaglig ens för ett fruntimmer.
På ett bord bredvid dem stod ett schackspel och tvenne glas
af ovanlig form, på hvilkas mångslipade kristall elden kastade
ett blixtrande sken, och bröt sig i tusen skiftande färgor.
— »Min pipa är nu utrökt.»
— »Äfven min. Låtom oss stiga upp och stoppa på nytt!»
Sedan baronen efter fulländad stoppning ordnat den långa slangen, hvilken från golfvet ringlade sig ända upp till hans mund, der den slutade med ett bredt bernstens-munstvcke, gick han fram till sitt skrifbord, der han ur en portfölj framtog några pappersblad, fullskrifna med en temligen svårläst handstil. Med dessa begaf han sig åter till sin plats framför kaminen, der de begge männen, sedan de smuttat på sina glas, beqvämt utsträckte sig i ett par antika ländstolar.
»I går, på supén hos N. träffade jag vår gamle skolkamrat, v. W.» sade Richard.
— »Nej, verkligen? Hur mår han? Är han lika enfaldig som förr i verlden?»
— »Ja nästan! Jag erinrade honom historien om hans stöflor, som han fick lagade på ett så underligt sätt, och han blef dervid så förlägen att han ej talade ett ord på hela aftonen.»
— »Hvad var det för en historia? Är det någon af de många pecoralia, som man har af honom?»
— »Åh nej, icke just det; men han hör den dock ej gerna berättas. — Annars är historien följande: I anledning af en eldsvåda i Wexiö eller någon annan af landsortsstäderna
