för kort tid sedan lades till det s. k. »Folkets Palats», afsedt för de kroppsarbetande klassernas vederkvickelse.
Att Orvar Odd för flera tiotal af år tillbaka så förstod och uppfattade massans behof af och rätt till — ej endast politisk frihet — utan till upplysning, förädlande nöjen, det visar, huru djupt han tänkt sig in i det, som utgör demokratiens kärna: människans värde såsom sådan, oafsedt alla yttre förhållanden; och såsom vi förut sagt, det är framför alt det svenska folkets höjande, för hvilket han arbetar under sina sista års politiska sträfvan.
Vi se honom konsekvent in i det sista; i det minsta, som i det största trogen den »trofasthetens religion», han i den förut omtalade »Tillegnan» till sina vänner sagt sig tillhöra.
Mer än någon annan af sina samtida, hade Orvar Odd öppet sinne för alt, som i tiden rörde sig omkring honom, vare sig det frambröt med kraften af ett revolutionsdån eller det kräfde ett fint gehör, när det kom som en stilla hviskning om något för folkets framtid lyckobringande; ja, innan han gick ur tiden, värmdes han af och gaf märkvärdigt klara uttryck åt tankar, som först nu i de senare åren vunnit någorlunda fast form.
Som ett slutomdöme om honom kunna därför med fog sättas de ord, vi redan en gång anfört:
Det känner jag vid mig själf, att jag vid fanan
Har intet svikit och ingenting förrådt.
Våra skildringar äro härmed afslutade.
Vi hafva altså i »Frihetens sångarätt» i Sverige på 1840-talet funnit skalder, hvilkas diktning, mer eller mindre utgången ur romantikens dunkel och till sin första början bärande dess drag, snart träder fram i det värkliga lifvets ljus för att, käckt och fördomsfritt, slå till revelj för sin tids bästa idéer: Nordens enhet, ordets frihet, en ökad social jämlikhet, individernas själfmyndighet och nationalitetens rätt.
