Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
 46
»Frihetens sångarätt» i Sverige.

madt förbi hvarken riksdagens egna män eller utomkring i landet, och regeringens förhoppning att »tidningsskriket» ej skulle äga rötter i folkets åskådningssätt slog fel. Också blef under en följd af år en fullständig förföljelse satt i gång, särskildt emot Aftonbladet och dess geniale stiftare och utgifvare, som bland sina »hjälptrupper» räknade några af Sverges mest begåfvade och kvicka män: Palmær, Orvar Odd, Braun, Sommelius, Ridderstad, m. fl.

Aftonbladet fortfor emellertid som förut. Ju mera den s. k. kamarillan kände sig åsidosatt, dess vredare blefvo hennes organ och dess mera koncentrerade man sin förbittring på motpartiets hufvudledare. Då utkom sommaren 1841 en svensk öfversättning af en populariserad bearbetning af Strauss, »Das Leben Jesus», kallad »Strauss och evangelierna eller Jesu lefnad af Strauss, för tänkande läsare af alla stånd, bearbetad af en evangelisk teolog». Boken, som i sig själf var obetydlig och kallades pigboken» , fick af det åtal, som, då intet öfversättarenamn stod utsatt, väcktes emot dess utgifvare Hierta, en offentlighet och ett intresse, som alltid brukar bli följden, då indragningsmakten kommer i värksamhet. Det var naturligtvis från det konservativa lägret, särskildt det kyrkliga, som fördömelseropen ljödo starkast. Naturligtvis var det presterna, såsom framför alt kyrkans målsmän, hvilka det både som en pligt och en rättighet, för att ej säga rent af hos mången som en hjärtesak, tillkom att kraftigt möta och tillbakaslå ett anfall mot de kristnes heliga bok, och det är ej häller detta, emot hvilket något klander skulle kunna riktas, utan sättet: dels att söka bekämpa en andlig sak med världsliga maktmedel, att använda statens arm i stället för att lita till de andliga vapnen och ha det modet och den tron, att låta sanningens ande själf både föra striden och vinna seger i sin egen sak, dels ock att i hätsk ofördragsamhet kasta sig öfver Hiertas person, hvarvid ingalunda de ridderligaste eller mest kristliga medel begagnades.

Det var det kyrkliga bladet »Svenska Biet», som af sin konservativa kollega Lunds Veckoblad af d. 8 april 1848 kallades »en tidning i Stockholm, som i likhet med Svenska Minerva gärna vill genom utsättande