hvalfvet, en fin böjd näsa och ett par underbart vackra himmelsblå ögon. Det var, som låge det ett drag af vemod omkring den lilla slutna munnen och samma vemod tycktes stå att läsa i den djupa, klara, milda blicken. Jag glömmer aldrig dessa två gestalter, detta fostbrödrapar för Nordens frihet och ära.
Med en liflighet, som liksom tycktes genomströmma hvarje fiber af hans kropp, talade Silfverstolpe om den högtid, det skulle bli, då det från Als bar öfver till Sundeved. »Ja, det skall bli bra roligt den stunden, ta mig tusan, skall det inte bli roligt!» och han lade nacken tillbaka, och hans ögon sökte den högreste Leijonhufvuds blick för att i den läsa bekräftelse på sina ord.
Och den höge allvarlige Leijonhufvud sänkte sitt hufvud helt omärkligt och svarade »Ja!» — bara ett »ja», men ett »ja», hvari det låg en så djup och innerlig öfvertygelse, att de starkaste ord och dyraste eder skulle förbleknat vid sidan däraf. – Ännu efter en människoålders förlopp ljuder detta »ja» i mina öron, och jag gömmer det i mitt hjärta. Det är sällsamt, att blott hafva hört ett enda ord af en historisk man, men att i detta hafva läst hans hela själ!
De två vännerna drogo ut, och både d. 28 maj och d. 5 juni stodo de i Sundeved. De äldre bland oss skola utan tvifvel minnas berättelserna från denna tid, om all den djärfhet, det käcka mod, som detta vänpar ständigt ådagalade, huru de mången gång i skymningen kröpo på magen längs diken och gärdsgårdar för att på nära håll utspionera fiendens ställning och rörelser, och huru de under slagtningarna kämpade bland de främste i främsta ledet. Vid Dybbelslagets början drog sig Silfverstolpe med sin afdelning på gifven order tillbaka längs Gråstensvägen åt Sönderborg till. Då tillförde en adjutant honom en ny order: han skulle stanna med reträtten och bli stående, till dess förstärkning ankom.
»Skall jag stå — godt, så står jag!» och med sin lilla afdelning stod han som en klippa, emot hvilken böljorna förgäfves bröto sig, intill dess förstärkningen kom.
