»Rädd? Nej, det skulle fanden vara rädd», utbrast
seeländaren, och nu stormade han så fram, att, berättade
Lövenskjold: »jag gick på, alt hvad jag kunde, men
jag hade svårt nog att följa honom.»
Han höll dock takten med, och efter denna träffning blef Lövenskjold, så vidt jag mins, strax korporal.
Nu tågade man mot Slesvig, och inom några dagar stod man vid Dannevirke. Därefter underhandlades det om fred med preussarne, men förgäfves. Under tiden blef Lövenskjold sjuk: han fick frossa och hade redan under några dagar fått dragas med denna sjukdom. Tidigt på påskdagsmorgon var han så hos läkaren, som skickade honom med ett recept till Slesvig. Han fick medicinflaskan i fickan, men knappast var han åter på gatan, förr än han hörde skjutning. Han lyssnade ett ögonblick: nej, det var intet tvifvel därom, det var kanonerna, som brummade, ehuru alla hade varit ense om, att man först tidigt nästa dag kunde vänta preussarnes anfall. Han skyndade då till sitt kompani, fann det och kämpade tappert hela dagen, till dess vår lilla här efter ett stort motstånd till slut mot aftonen måste draga sig tillbaka för öfvermakten, medan fienden själf var så utmattad, att han ej kunde tänka på att förfölja. Men febern lämnade Lövenskjold: den var och förblef borta, och han kom först ihåg den, då han skulle lägga sig att hvila på marken och kände medicinflaskan i sin ficka.
»Ofta har jag varit på björnjagt,» sade han om slaget vid Slesvig, »men aldrig på en jagt, så munter som denna; det gick hela dagen, som om det varit smordt.»
Hären drog sig tillbaka till Als, där den måste förbli under någon tid, till dess den åter blifvit ordnad och undfått förstärkning. Lövenskjold använde dock de få fredsveckorna ingalunda till att ligga ovärksam på Als. Han fick ett par veckors permission och gick öfver Fyn och Seeland till Köpenhamn, hvarifrån han ville begifva sig till Norge att samla frivilliga. Han gick till fots genom Seeland. I Ringsted träffade han händelsevis baron Lövenskjolds kusk från Lövenborg, som ville förmå honom att åka hem med sig.
»Jag har inte tid, men hälsa från korporal Lövenskjold, att han mår bra.»
