taga sig varma målande uttryck, och med dem vilja vi afsluta denna framställning af en af vår literaturs mest tragiska personligheter:
Endast tvänne trogna vänner du bekom i denna värld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.
Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.
Bakom fagra ytors skimmer såg din blick, hur brottet satt,
Och din lyra ut sin ljungeld kastar uti kolsvart natt.
Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd.
Och ändock vid kratern växte mången blomma rosenröd.
Fins en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd, som Vestas låga, denna eld inom dig brann.
Fins en kärlek uti hjärtat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mäktig sång blir mäktig handling: skalden är med krigarn slägt:
I alt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
På en åsksky flög din ande dristigt omkring jorden ut,
Du har värkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut .
Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjälte på en gång,
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.