Hela det nittonde århundradet har varit utmärkt af
en samlingssträfvan de nordiska länderna emellan. Det
har sett den skandinaviska rörelsen spira, blomstra och
aftaga – vi vilja icke säga dö, icke med Ridderstad
säga, att denna för hela vår skandinaviska nord så
betydelsefulla rörelse efter 1864 för alltid hoprullat sina
fanor, att dessa »såsom en kort tids historiska minnen
numera egentligen känneteckna Fredrik VII:s och Carl
XV:s grifter». Ty skulle väl all denna glöd — ej den,
som dref studenterna att dricka punsch, men den, som
faktiskt närmade de tre länderna till hvarandra, den
som dref modiga behjärtade män att våga sitt lif och
låta sitt blod för en ideal sak — skulle den vara en
såpbubbla blott, en företeelse eller modesak utan resultat,
skulle väl det blod, som flutit, vara förspildt?
Vi tro ej, att denna fråga kan bli endast ett — om ock betydelsefullt — moment i tvänne konungars historia, vi tro den ej död med dem. Liksom den börjat långt före deras tid, så lefver den ock, sedan de för länge sedan äro borta, ty ehuru dess första blomstringstid jämförelsevis var kort, endast några årtionden, hann den dock lefva sig in i själfva folkhjärtat, innan den, stötande på diplomatiska svårigheter och politiska skär, för tillfället led ett afbräck 1864.
Nu mera anses ju hela denna sak, 1840-talets eller rättare studenternas skandinavism, föråldrad och gammalmodig: »skarpskyttesaken och skandinavismen» — man ler så smått åt dessa vårt århundrades ungdomsillusioner. »Bland olösta frågor förblef äfven den skandinaviska», säger Ridderstad i sin Regnbåge; men en olöst fråga behöfver ej vara död, den kan åter komma att dyka upp för att möjligen finna sin lösning på ett sätt, som 1830—40-talets eldiga poetiska skandinaver ej drömde; och för visso är hela denna rörelse, så märklig och så intressant ej minst i literärt hänseende, förmer än blott en ungdomsdröm.
Ännu innan slägtkänslan de nordiska folken emellan — en slägt- och gemensamhetskänsla, som trots århundradens kif och strider aldrig utplånats — hunnit få något egentligt uttryck inom literaturen, hade den glimtvis framträdt på det politiska området. Åtskilliga väl kända försök till praktisk sammanslutning gjordes
