Men han sjelf satt vid rodret och blickade mörk, han såg ned i det vaggande blå:
„Du är djup; i ditt djup trifves friden kanske, men hon trifves ej ofvanuppå.
Är den Hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill falla, om så är bestämdt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka mitt sinne alltjämt.“ —
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flygt, stiger djerft som den hvilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg på den skummande graf,
och han synte i Söder båd' öar och skär, och så kom han till Grekelands haf.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen uti,
hvad han tänkte, vet Freja, och Skalden det vet, J, som älsken, J veten det, J. —
„Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet, min fader beskref:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden förblef.
Bor ej friden i saliga dalarna der, bor ej minnet i pelaregång?
och som älskandes hviskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.
